Mamsell Trosa har nu bytt skjorta och blivit Antons Krog.  

Den sanna historien om tuppen

En rådhustupp blickade ut över Trosa
Han såg stadsborna meta och sakta strosa
Förfallet var huset, nu måste det rivas
På nya polishuset skulle tuppen nog trivas

Han flyttade artonhundra-åttiotre
Från taket fanns mycket att höra och se
Där stod konstapeln på vakt vid sitt häkte
Sen också bilen som bränderna släckte

En enda stortjuv fångades med kapet
Ur en källare tänkte han fylla gapet
Han stal så mycket vin och mat
Att det räckt till en middag med många fat

Proppfullt av stöldgods blev rådhusets sal
Han sattes i finkan men skurken var hal
Sa till konstapeln, ska gå på dass.
Och rymde sin väg fast vår tupp stod på pass

Men uppbådet använde all sin list
Och fångade faktiskt tjuven till sist
Fast buslivet annars var ganska slött 
Blev stationen med tiden uttjänt och nött

Ledsen blev tuppen, så ensam han var
Då fick han syn på ett konstnärspar
Som renoverade nittonhundrasextio-två
Inredde stilfullt och varsamt som få

Från ett kort av en finklädd husmamsell
Kom idén till konceptet en sommarkväll
Mamsell Trosa var gästfri och vänlig, hon lov
När värdfolket flyttade in med sin krog

Här såldes hemslöjd, konst, tryckta tyger
Nu var vår tupp inte alls någon blyger
Glänste så grannt när han stod där i solen
Servitrisen var fin i hatten och kjolen

Maten som lagades var omtalat god
När först Mamsell Lydia vid spisen stod
Sedan kom kockar med grönt, fisk och skinka
Förädlade maten i stans gamla finka

Seklets sista decennium röjdes plats för musik
Nån gång teater, kabaret och lyrik
Det var skratt, det var rytmer i blomsterprakten
Serverande stolta mamseller från trakten

Som jobbade alla för en, en för alla.
I lokaler som nu var på väg att förfalla
Då sålde kommunen, ville flytta sin tupp
Det blev fara å färde, hög tid att se upp

Skiljas från tornet, i all sin dar
Med servitut i kontraktet blev tuppen kvar
Till sommarn tvåtusen byggdes huset om
Med scenen och trädgår`n dit gästerna kom

I blänkande guld kunde tuppen nu fira
Vända i vinden där han bor på sin spira
På tornet, på taket, där stannar han allt
Stans stoltaste tupp, för så har man befallt

Nu ropar han högt över hela staden
Att här är målet med promenaden

Vers: Mamsell Mia
Fakta: Hans Nilsson